Vi (Jag, EC och några till idrottsintresserade snubbar i mitt gamla Umegäng) samlas hemma hos EC för att kolla på handboll. Det är inte vilken handbollsmatch som helst utan EM-finalen i Kroatien mot Ryssland. Sverige var på den tiden en stormakt i handboll och var regerande europamästare.
Bengan var såklart härförare och vår legendariska coach som använde sig otroligt mycket av sina spelare. Absolut inte den typen som skrek och gormade utan litade på att det var spelarna som skulle göra det.
Jag minns turneringen väl och vi, gänget, hade sett många matcher och tyckte att svenskarna inte skulle ha några problem med den där gubben Lavrov. Han var stor, gammal (såg typ ut å vara 50+) och stod mest still. På något jävla sätt verkade han konstant stå ivägen för svenskarnas försök att göra mål.
De svenska profilerna hette Magnus Wislander (gjorde 10 mål på 13 skottförsök och måste nämnas först såklart), Staffan Olsson, Magnus Lövgren, evigt unge Sivertsson och sist men minst Ljubomir Vranjes. Vilka lirare!
Sverige låg efter i slutet men lyckades kvitera till 24-24 precis innan matchklockan ljöd. I halvtid låg Sverige under med 9-15. Det kändes som att svenskarna var på G eftersom de hämtat in ett fett försprång. Det visade sig inte vara sant. De tappade matchen och ryssarna gick ifrån med fem bollar. Det var kört. Stämningen som varit grym i rummet sjönk. Sedan började en upphämtning. Svenskarna lyckades återigen komma ikapp. Helt sannslöst minns jag att det var.
Nu räckte det inte. Den andra fölängningen startade precis lika bedrövligt som den första. Det hela slutade dock lyckligt, för oss svenskar. Segern har aldrig känts ljuvare efter en sådan sjuk match. Jag har svårt att se att någon match i någon sport svängt så mycket och varit så underhållande. Jag var helt slut efter matchen. Hade svårt att åka hem och sova efter det. Nästan så att man inte trodde på att man just varit med om det.
Snacka om att Sverige varit en fet nation i handbollssammanhang.
/Mr Klister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar