Gästkrönika av Niklas Westman

Ni vet hur det kan vara när man drömmer om natten. I det undermedvetna är allt möjligt. Plötsligt sitter du bredvid Zlatan i Inters omklädningsrum. En annat natt spelar du i samma kedja som Peter ”Foppa” Forsberg.

Det finns nog ändå ingen dröm som är så inspirerande som när jag drömmer om Gimonäs CK. När man vaknar på morgonen kan jag känna hur nostalgin inte riktigt vill rinna av mig, men ganska snabbt vaknar ungarna och då försvinner det förflutna rätt så snabbt. Huvudpersonen i den här bloggen, Johan Selander, var en del av Gimonäs CK. Han var en bricka i ett skede i mitt liv där innebandy var allt eller inget. Selander, eller ”Selle” som han kallades fick lära sig den hårda skolan i vår tighta grupp. Jag minns att han smygdebuterade som bänknötare redan som 16-åring säsongen 95/96. Men det var först säsongen 1997/98 som han debuterade på riktigt. En bollkär ”junis” som inte vek undan för någon. Jag minns än idag hur djävulskt med stryk karl´n fick på träningarna. Men mina kanske starkaste minnen är nog när vi valde att lämna honom hemma för att han kom för sent. Vid en bortamatch skulle vi samlas klockan 09.00. Selander hade inte kommit. Fem minuter senare tog jag beslutet att vi skulle åka. Då såg vi honom komma, men jag valde att nonchalera. Därefter kom han alltid i tid. Idag följer jag innebandysporten från läktaren som sportjournalist och känner långt ifrån samma glöd. När jag nu tittar på en match gör jag det yrkes-ögon.

I jobbet bevakar jag IBK Dalens båda elitlag samt Iksus innebandydamer. Men jag saknar profilerna, det som brinner, de som var som jag. Därför är det glädjande att vi i Umeå har två frispråkiga tränare i Curt Söderström (Iksu) och Örjan Lindberg (Dalen). De hymlar inte och jag älskar det. Jag kan också tycka att innebandysporten lätt drar till sig personer som snabbt kommer upp i hierarkin och får för stort inflytande. Annars tycker jag mig ha sett en utveckling i sporten som jag verkligen älskar: Rollspelarna. I Dalen finns det några få som till exempel Alexander Bodén. En irrationell och speedig retsticka med begränsad innebandyteknik. Han hade passat perfekt i Gimonäs.

Under våra glansdagar var det just fördelningen i gruppen, rollerna både på och utanför banan, som gjorde oss starka. Även om sporten tagit flera kliv framåt är det just anpassningen och fördelningen mellan femmorna som jag gillar. Plötsligt kan inte alla springa omkring och snurra och hålla klubban med fyra fingrar som var den nidbild vi i Gimonäs hade av så kallade ”garage-lirare”. Garage-spelare var dem som spelade med stor vinkel och tyckte det estetiska utförandet var viktigare än det funktionella spelet ute på banan. Förut, oavsett vilken match jag bevittnade, noterade jag varenda liten detalj i spelet. Mupp-varning var bara förnamnet när jag tänker på det i dag. Jag var hänsynslös i min jakt på att sätta Gimonäs CK på innebandykartan. Idag, drygt åtta år efter att innebandylaget spolierades, kan jag fortfarande ibland bli lite så där halvbitter och småförbannat att jag inte lyckades. Jag var med och drog igång sporten i den klassiska klubben 1989 och höll på till och med 1998. I nio år. Men jag var för ensam. Jag gjorde allt och orkade inte till slut. Jag kanske aldrig lyckades sätta klubben på kartan. Men vi tog ett junior-SM-brons 1992 och än idag tål jag inte höra talas om Peter ”Petsson” Hallberg i IBK Björkberg (Hudiksvall). Vi ledde semifinalen med 3–1, men han vände matchen åt sitt lag när dem till slut vann med 4–3.

Ett annat roligt minne var när vi höstsäsongen 1995 efter tio omgångar ledde division I norra. Just då var vi elitserien. Men verkligheten kom ikapp. På de resterande åtta matcher som återstod förlorade vi sju och klarade oss nätt och jämnt kvar i ettan. Sportsligt var Gimonäs CK en dark horse. Men vi hade massor av karaktärer och en gruppgemenskap som än idag gör mig rörd. Det spelade liksom ingen roll hur djävligt det var, vi vek oss aldrig. Vi slogs på träningar, kunde ha sanslöst med utvisningar och ändå vinna. Vi var klubben alla älskade att hata. Jag minns framförallt hur vi under våra två division I-säsonger 1995 till 1997 ställde till ett helvete för många klubbar. Hade jag haft samma passion i dag som jag hade under 90-talet, ja, då hade jag förmodligen varit tränare på elitnivå. Jag gick alla utbildningar man kunde gå och levde mer eller mindre med
sporten 24 timmar om dygnet. Men till slut kom verkligheten ikapp. Det gick inte längre att ta ledigt från jobbet för att man hade bortamatch. Det var inte så glamouröst att åka 60 mil tur och retur för att spela bortamatch i Strömsund en februari-lördag.

Idag med lite perspektiv har jag svårt att förstå att jag överhuvudtaget var så övernitiskt seriös inom innebandyn. Och det mest bestående minnet av mig nuförtiden är väl knappast för mitt sätt att spela. Jag är mest berömd för alla mina utvisningsminuter. Det bjuder jag på. Jag säger som Per Ledin; ”Hellre ökänd än okänd”. Det känns tryggt att Johan Selander bär Gimonäs fana vidare.

/Niklas Westman