(bild: God of War)Dagen har kommit. Nu är sista striden här. Kalla det domedagen, ragnarök eller vafan ni vill. IF vesta har genomgått en grym resa. Jag har under min tid i föreningen hunnit med att falla på målsnöret och åkt ur division två. Efter det snöpliga nederlaget enades laget och stannade kvar och slaktade fullkommligt division tre och stod som segrare med 14 poäng bättre än serietvåan. Sedan tappade vi en 5-1 ledning hemma mot bäckby i kvalet och lyckades inte kvala oss upp. Året efter vann vi återigen serien, denna gång med 20 poäng bättre än tvåan. 21 vinster och en oavgjord får man vara nöjd med. Vi slaktade Runsten i kvalet upp till tvåan och allt var frid och fröjd. Året efter det surfade vi igenom division två och vann även den serien i stor stil. Detta år slapp vi kvala och säsongen fick tet tidigt slut, speciellt eftersom segern var kvar långt innan seriens sista match var spelad. Nu är vi framme vid årets säsong. IF Vesta spelar i division 1 norra. Vi inledde bra och låg bra till under stora delar av säsongen men föll snöpligt ner på kvalplats precis i slutet. Kommande säsong kommer IF Vesta att ingå i Storvreta. Detta är alltså den sista matchen med IF Vesta någonsin.
Nu står vi där igen. Kval, ett laddat ord. Cirka tjugo spelare och ledare kommer att sväva på moln och allt kommer att vara KÖNG (som man säger i Ångermanland). Lika många kommer att deppa och tycka att allt är ett helvete. Sedan påverkar dessa matcher så många fler. Det är många personer runt ett innebandylag. Juniorer, föräldrar, styrelsemedlemmar, ideella arbetare osv osv. För oss gäller det två matcher mot Runsten (första matchen är spelad och slutade 7-6 till oss i Träffen, Gävle). För Västerås, Gävle, Järfälla och Färjestaden är det sex matcher i en miniserie och målet är att spela i elitserien nästa säsong.
Det får i alla fall mig att känna som att jag gör något viktigt. Det kanske inte går att jämföra med att hitta botemedlet mot cancer eller kunna stoppa växthuseffekten men som JAG upplever det hela så kunde jag inte bry mig mindre om det när jag väl står där på planen och ska lägga en straff tex.
(Bild: Innebandynytt)
Just den känslan av total närvaro har jag svårt att känna någon annan gång än när jag väl står där. Mitt i stormens öga på något sätt. Allt är så svart och vitt. Vid det tillfället finns inget annat än nuet. Vinner man i slutändan spelar det ingen roll vad man gjort under matchen. Allt är bara glädje. Vid förlust kommer jag praktiskt taget ihåg alla byten jag gjort under matchen. Alla saker jag borde gjort annorlunda gnager stora hål i mitt inre. Varför passade jag inte där, varför sköt jag inte där, vafan kunde jag inte koncentrerat mig LITE mer vid just det där tillfället. En stor känsla av tomhet som är svår att jämföra med något annat.
Det här är själva det innersta och renaste väsendet i idrott. Det här är anledningen till att många håller på. Varför utsätter sig människor för sånt här? Tjaa, det är nog av samma anledning som vissa klättrar upp för K2 eller Mount Everest, varför vissa kastar sig ut från broar och annat hundratals meter upp i luften med endast en lite grummitråd som säkerhet. Man måste på något sätt gilla att utsätta sig för situationer där du kan förlora, göra illa dig, bli utsatt eller varför inte hånad. Jag har insett att jag själv gärna kastar mig utför just sådana stup. Det bottnar nog i att jag egentligen inte vågar. Eftersom jag känner så utmanar jag mig själv och säger, Nu jävlar ska du göra det.
Jag har haft svåra problem med att sitta still de senaste dagarna. Jag svettas, pulsen går upp automatiskt när jag tänker på kvällens match. Det är jobbigt att matchen ska spelas klockan 20:00. Av någon bedrövlig anledning har Runsten fått Svenskan att ändra matchtid fårn redan sena 18:00 till 20:00. Själv fattar jag ingenting. Nu är hela lördagen förstörd. Jag kan inte göra något vettigt utan går mest bara att tänker på slaget i Allianshallen. Jag inser att jag är svårt avundssjuk på elitserieklubbarna som får spela slutspel. Att spela massor med matcher som verkligen gäller.
Just nu pumpar The Kristet Utséende i högtalarna. Den återuppväckta Sundsvallsgruppen som gjort stort intryck med sina tunga beats och ljuvliga texter. Det är precis så det känns i kroppen, hårdrock. Som att man går omkring som en högtalare och bara sprutar ut energi och, tjaa varför inte, hårdrock. Elgitarrer och dubbelkaggar is the shit!
(Bild: Ragnarök)
Nu står vi där igen. Kval, ett laddat ord. Cirka tjugo spelare och ledare kommer att sväva på moln och allt kommer att vara KÖNG (som man säger i Ångermanland). Lika många kommer att deppa och tycka att allt är ett helvete. Sedan påverkar dessa matcher så många fler. Det är många personer runt ett innebandylag. Juniorer, föräldrar, styrelsemedlemmar, ideella arbetare osv osv. För oss gäller det två matcher mot Runsten (första matchen är spelad och slutade 7-6 till oss i Träffen, Gävle). För Västerås, Gävle, Järfälla och Färjestaden är det sex matcher i en miniserie och målet är att spela i elitserien nästa säsong.
Det får i alla fall mig att känna som att jag gör något viktigt. Det kanske inte går att jämföra med att hitta botemedlet mot cancer eller kunna stoppa växthuseffekten men som JAG upplever det hela så kunde jag inte bry mig mindre om det när jag väl står där på planen och ska lägga en straff tex.
(Bild: Innebandynytt)Det här är själva det innersta och renaste väsendet i idrott. Det här är anledningen till att många håller på. Varför utsätter sig människor för sånt här? Tjaa, det är nog av samma anledning som vissa klättrar upp för K2 eller Mount Everest, varför vissa kastar sig ut från broar och annat hundratals meter upp i luften med endast en lite grummitråd som säkerhet. Man måste på något sätt gilla att utsätta sig för situationer där du kan förlora, göra illa dig, bli utsatt eller varför inte hånad. Jag har insett att jag själv gärna kastar mig utför just sådana stup. Det bottnar nog i att jag egentligen inte vågar. Eftersom jag känner så utmanar jag mig själv och säger, Nu jävlar ska du göra det.
Jag har haft svåra problem med att sitta still de senaste dagarna. Jag svettas, pulsen går upp automatiskt när jag tänker på kvällens match. Det är jobbigt att matchen ska spelas klockan 20:00. Av någon bedrövlig anledning har Runsten fått Svenskan att ändra matchtid fårn redan sena 18:00 till 20:00. Själv fattar jag ingenting. Nu är hela lördagen förstörd. Jag kan inte göra något vettigt utan går mest bara att tänker på slaget i Allianshallen. Jag inser att jag är svårt avundssjuk på elitserieklubbarna som får spela slutspel. Att spela massor med matcher som verkligen gäller.
Just nu pumpar The Kristet Utséende i högtalarna. Den återuppväckta Sundsvallsgruppen som gjort stort intryck med sina tunga beats och ljuvliga texter. Det är precis så det känns i kroppen, hårdrock. Som att man går omkring som en högtalare och bara sprutar ut energi och, tjaa varför inte, hårdrock. Elgitarrer och dubbelkaggar is the shit!
(Bild: Ragnarök)Nu börjar kriget. Jag har varit lite orolig senaste dagarna för att vi skulle spela bort det här men detso närmare jag kommer nedsläpp desto säkrare blir jag. Vi kommer vinna. Vi SKA vinna. Jag kan nästan inte föreställa mig hur vi skulle kunna förlora. Jag KAN helt enkelt inte förlora den här matchen. Nej det är helt enkelt inte möjligt. De får ställa upp med hur många bönder de vill,
det spelar ingen roll. Vi är ett lag , vi har alltid varit ett lag och vi kommer vinna idag som ett lag. Epoken IF Vesta kommer att sluta i dur. Idag ska vi vinna den division 1-plats som vi gett Runsten chansen att lägga vantarna på.
För övrigt anser jag att Jihde stinker av dålig förlorare och bitterhet. Ni var inte dåliga, Caperio vann över er för att de helt enkelt var bättre än er, trots att ni var regerande mästare och stora landslagsstjärnor.
/Mr Klister
det spelar ingen roll. Vi är ett lag , vi har alltid varit ett lag och vi kommer vinna idag som ett lag. Epoken IF Vesta kommer att sluta i dur. Idag ska vi vinna den division 1-plats som vi gett Runsten chansen att lägga vantarna på.
För övrigt anser jag att Jihde stinker av dålig förlorare och bitterhet. Ni var inte dåliga, Caperio vann över er för att de helt enkelt var bättre än er, trots att ni var regerande mästare och stora landslagsstjärnor.
/Mr Klister
Hej, underbar läsning om Zorro tjafset... Som mamma till en 12 årig innebandynörd så vill jag påpeka vissa saker.
1. Tror inte det finns speciellt många tränare som tillåter dyrbar halltid gå förlorad på att kidsen håller på med zorro istället för att göra dom övningarna som tränarna vill.
2.Ungarna som håller på med zorro är dom som inte kan få nog av innebandy och måste hålla på med klubban även när dom inte är på plan, vilket innebär att det blir hemma, och hur många har så stort att dom kan spela innebandy inomhus, nä inte många, då får man försöka lära sig zorra så att man åtminstone får göra "nåt" med klubban.
3. För att behärska zorro så krävs det otroligt mycket uthållighet,tid, teknik mm och är man bara inresserad av zorro så orkar och kan man inte lära sig det om man inte har dom andra förutsättningarna.
Detta är mina reflektioner som mamma och boende i förorten utanför Stockholm.Men jag som många andra tycker nog att när ett Zorromål kommer så är det ballt, likaväl som ett häftigt dragskott från mitten av plan.