Tankar om motivation, tro på sig själv och lagsammanhållning…
Jag har haft en tung period där jag personligen inte tyckt att något stämt. Detta trots att andra har sagt annorlunda. Den rätta känslan har inte funnits där. Ni vet den som finns där när allt fungerar och ingenting känns omöjligt, ingen utmaning för svår och när du inte behöver fundera utan bara agerar. När den känslan lyser med sin frånvaro är det lätt att tvivla på sig själv. Den där dribblingen, passningen, förflyttningen etc. som du gjort tusen gånger fungerar plötsligt inte alls. Du biter ihop och tänker ”nästa byte”, ”nästa skott” men det funkar inte då heller. Frustrationen blir större och lagkamraternas pushande som är positivt menat känns plötsligt negativt. ”Vadå kom igen?! Hade hon sprungit där, passat så, markerat rätt så hade inte situationen uppstått”. Någon som känner igen sig?
Vad ska man göra när kravet att alltid prestera blir större än viljan att göra det. Eller som min första innebandytränare sa, ”viljan att vinna ska vara större än rädslan att förlora”. Vad ska man göra när rädslan att misslyckas och inte leva upp till förväntningarna blir större än viljan att ständigt utvecklas?
När motivationen tryter och allt känns tungt så är det extra viktigt att känna att laget står bakom en. De klassiska orden en för alla, alla för en passar väldigt bra in. Det är som lag man är som starkast! Det var som lag vi i Rönnby tog oss till Globen förra säsongen och det är som lag vi siktar in oss på kommande slutspel.
I Rönnby har vi väldigt bra sammanhållning och precis som i många andra lag har lagkompisarna blivit lite utav en extra familj. I söndags när vi spelade borta mot Kumla var
det en i laget som visade att hon verkligen brydde sig och som märkt att allt inte var som det ska. När vi började byta om hittade jag en lapp i min hjälm. På lappen stod ett kort meddelande med ett starkt budskap. Jag hade då ingen aning om vem som skrivit lappen, men satte upp den vid min plats och läste den för mig själv före matchen och i båda pauserna. Det höjde mig och jag kan idag säga, tack Ida. Det betydde mycket för mig och de andra som fick några pushande ord!
På söndag möter vi IKSU hemma och det är då vår tur att vinna. Behöver jag påpeka att vi ska göra det som lag?!
Till sist vill jag bara säga två saker:
- Sanna Tuominen skulle vara given i landslaget om jag var förbundskapten!
- Stort grattis till VIB som är klara seriesegrare. Hoppas på elitserien 2007/2008!
/Hanna, Målvakt i Rönnby IBK
Jag har haft en tung period där jag personligen inte tyckt att något stämt. Detta trots att andra har sagt annorlunda. Den rätta känslan har inte funnits där. Ni vet den som finns där när allt fungerar och ingenting känns omöjligt, ingen utmaning för svår och när du inte behöver fundera utan bara agerar. När den känslan lyser med sin frånvaro är det lätt att tvivla på sig själv. Den där dribblingen, passningen, förflyttningen etc. som du gjort tusen gånger fungerar plötsligt inte alls. Du biter ihop och tänker ”nästa byte”, ”nästa skott” men det funkar inte då heller. Frustrationen blir större och lagkamraternas pushande som är positivt menat känns plötsligt negativt. ”Vadå kom igen?! Hade hon sprungit där, passat så, markerat rätt så hade inte situationen uppstått”. Någon som känner igen sig?
Vad ska man göra när kravet att alltid prestera blir större än viljan att göra det. Eller som min första innebandytränare sa, ”viljan att vinna ska vara större än rädslan att förlora”. Vad ska man göra när rädslan att misslyckas och inte leva upp till förväntningarna blir större än viljan att ständigt utvecklas?
När motivationen tryter och allt känns tungt så är det extra viktigt att känna att laget står bakom en. De klassiska orden en för alla, alla för en passar väldigt bra in. Det är som lag man är som starkast! Det var som lag vi i Rönnby tog oss till Globen förra säsongen och det är som lag vi siktar in oss på kommande slutspel.
I Rönnby har vi väldigt bra sammanhållning och precis som i många andra lag har lagkompisarna blivit lite utav en extra familj. I söndags när vi spelade borta mot Kumla var
det en i laget som visade att hon verkligen brydde sig och som märkt att allt inte var som det ska. När vi började byta om hittade jag en lapp i min hjälm. På lappen stod ett kort meddelande med ett starkt budskap. Jag hade då ingen aning om vem som skrivit lappen, men satte upp den vid min plats och läste den för mig själv före matchen och i båda pauserna. Det höjde mig och jag kan idag säga, tack Ida. Det betydde mycket för mig och de andra som fick några pushande ord!
På söndag möter vi IKSU hemma och det är då vår tur att vinna. Behöver jag påpeka att vi ska göra det som lag?!
Till sist vill jag bara säga två saker:
- Sanna Tuominen skulle vara given i landslaget om jag var förbundskapten!
- Stort grattis till VIB som är klara seriesegrare. Hoppas på elitserien 2007/2008!
/Hanna, Målvakt i Rönnby IBK
6 kommentarer:
Bra skriven artikel men alla undrar nog vad stod det på lappen?
Timo Sirius P92
Haha, ja... det håller även jag med om. Vad stod det egentligen på lappen Hanna?
Kul att en tjej är med i "salen"!
Du har rätt Hanna - Sanna T. skulle vara given i ALLA landslag som inte Janne Reinitz är inblandad i.....
Hanna har många strängar på sin gitarr
Bra, tänkvärt och intressant skrivet.
Skicka en kommentar