Marklund lever!

Kollade lite på innebandymagazinet.se (som jag för övrigt gör varje dag) och hittade en artikel om Daniel Marklund. Tydligen har han precis fått börja jogga igen. Jag har spelat mot detta tåg till innebandyspelare massor av gånger. Både från den tiden han representerade Hörnefors och sedemera IBK Dalen. Oj vad mitt Gimonäs CK har fått pisk och lektioner i hur innebandy ska spelas av det gänget. årgången -78 i IBK Dalen var fan inte dålig. Vad sägs om spelare som Daniel Marklund, Peder Bodén, Niklas Freiholtz, Patrik Andersson, Daniel Andersson, Jerker och Jonas kommer jag inte ihåg vad de hette i efternamn.

Hur som helst var alltid herr Marklund helt överlägsen. Jag har även fått äran att spela i samma lag som honom under -79:ornas sista chans i distrikts-sm eller vad det nu heter. Marklund, som varit med fem år i rad om jag inte minns helt fel, gjorde precis allt han ville med sina motståndare och lite till. Han började få rejält med speltid i A-Laget, ledde poängligan (i hela elitserien), var uttagen i landslaget och han blommade verkligen ut. Då krossar han sitt knä (korsband) och han missar hela säsongen och det blir lång rehab.

Efter det har han kommit tillbaka, inte lika vindsnabb som förr om åren men mycket kraftfullare och går återigen succé. Tyvärr går kroppen ännu en gång sönder och jag var till och med och bevittnade olyckan i Solnahallen. Jag, som också gått igenom min del av knäskador, såg direkt att det var kört. Körda var också Dalen också som alldeles för mycket förlitade sig på Kalle Klykk (Andreas Carlbom) och just Marklund.

(Bild: Hämtad från Innebandy.se)

Nu joggar han alltså återigen. Han ska ha all respekt i världen för att ha klarat av att komma tillbaka en gång. Det vore ett mirakel om han skulle klara av att göra samma sak igen. Om det nu skulle vara någon som fixar det så är det kanske han.

Jag tror inte att det finns många saker som påverkar mig så mycket som idrottsskador. Jag vet själv känslan när man ligger där och har fått smällen. Man vet att nu är fan allt åt helvete! För att kunna hålla på som man gör på den här nivån måste man vara rätt galen och verkligen älska sin sport och sitt sportutövande. Att få det krossat är bland det värsta jag kan tänka mig. Man lägger ner ändlösa timmar av träning, fokusering och offrar så otroligt mycket för just idrotten att det egentligen inte är klokt.

När jag själv låg där sist. Det var fyra år sedan tror jag, precis i början på maj. Jag spelade för ett division 7-lag i fotboll här i Uppsala, Södra Upsala hette de. Spelade egentligen mest för att det var kul och jag hade uppehåll med innebandy. Där låg jag nu i motståndarnas straffområde, totalt överkörd av en utrusande målvakt helt utan tajming och känsla hade tacklat sönder mig. Jag minns att det kändes som att världen slöt sig runt mig. Allt stannade liksom. Allt blev bara svart och man vill så gärna vakna upp och inse att det bara var en hemsk dröm.

Det är bara att bestämma sig att nu jävlar ska jag tillbaka. Om man inte skulle känna så är jag rädd att man skulle ruttna bort och bli en fet, tråkig och butter människa. Det som inte dödar härdar säger man ju. Om inte annat så är det karaktärsdanande att en gång kommit tillbaka från en seriös skada.

Nu var det inte alls meningen att det skulle bli ett så seriöst och långt inlägg men jag kunde inte hålla igen, som så många andra gånger.

Däremot var det tyvärr en annan sak jag tänkte skriva om också. Även om jag inte gillar det. Jag hittade in på Dalens hemsida och de tipsade om en innebandylåt.

Här är länken (man måste klicka på innebandylänken för att den ska spelas). Men jag varnar er, den är bedrövligt jävla dålig. Lyssna på den på egen risk.

/Mr Klister