En dag så står man där och stirrar ödet rakt in i vitögat. När verkligheten kommer ikapp en så är man inte särskilt stor. Man är snarare väldigt liten. Inte nog med det, man känner sig svag också. Det finns många gånger under en livstid man hinner med att hamna i liknande situationer och något säger mig att det är valen man gör i dessa lägen som formar människan mest.
På en innebandyplan, även om jämförelsen är löjlig, visar det sig i vilka som tar tjuren vid hornet och vågar prestera när det VERKLIGEN gäller. När pressen är som stört och det är som enklast att vika ner sig. De som presterar i dessa lägen blir vinnare. Ifjol steg Storvretas spelare inte fram när det behövdes. Vi spelade sämre än vanligt när det istället skulle behövas att vi höjde oss ett snäpp.
Det viktiga i allt detta är egentligen inte heller vad man verkligen gjorde i dessa lägen utan vad man tar med sig efter att detta, vad det nu är, har inträffat. På vilket sätt använder man sig av sina upplevelser för att bli en bättre människa/innebandyspelare? Jag har hört många som sagt att man lär sig absolut mest av att förlora men jag vette fan.
Ja, det kanske stämmer iaf, den som lever får se.
/Mr "liten på jorden" Klister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar